Göteborgs Symfonikers blogg

Det är ett faktum hur tråkigt det än är, Göteborgs Symfoniker har spelat sin sista konsert på turné med Gustavo Dudamel som chefdirigent . På akustikrepetitionen höll han ett mycket känslosamt tal till orkestern om vår relation, om musikens och kärlekens betydelse i både det stora och lilla perspektivet. Ett femårigt konstnärligt ledarskap är faktiskt på väg att ta slut, det är bara en produktion kvar i juni, då med Mahlers 2:a. Bara att gratulera er som har biljetter till det evenemanget för med kvällens känslor som far runt hos alla som var med ikväll kan vi lova något alldeles extarordinärt i mitten på juni då de konserterna spelas i Göteborg. Men kom ihåg – relationen tar inte slut, den byter bara skepnad och redan nu planeras för framtida produktioner och turnéer med Gustavo i sin roll som hedersdirigent!

Strax innan konserten började värmde ett gäng cellister upp i en korridor, en skön syn och ett härligt humleliknande surr från instrumenten. Många andra instrumentalister hittar ett eget hörn att spela i, men cellister måste ju sitta ner och här fanns tydligen en passande bänk.

Efter konserten bjöds alla turnédeltagare till svenska ambassaden i Madrid, på menyn stod paella till ett gäng hungriga musiker och andra. Tacktal hölls av Helena Wessman, vår VD, av Roland Andersson som är styrelsens ordförande och av Jan Alm, basist i orkestern och ordförande i musikernas fackliga lokalavdelning. Alla framhöll hur väl organiserad turnén varit som klarat oss genom generalstrejker och en mängd transporter av alla de slag. Men framförallt hur vi konstnärligt bevisat att Göteborgs Symfoniker är bland de allra främsta. Vårt mål att nå en position som en av de tio främsta i världen känns verkligen inte som en utopi längre, snarare får det skärpas till så småningom. På bilden nedan ser vi Michael Larsson som dokumenterat turnén med film och stillbilder (en del har ni sett i denna blogg) tillsammans med Emilia Wareborn, som spelar viola i orkestern, efter konserten på ambassaden. Ett värdigt avslut på en fantastisk turné där Sverige ställde upp för sin Nationalorkester!

Urban Ward 1 april

Sex dagar, fem konserter och sex flighter, vi flyger alltså en hel del. Förutom dagligt flygande innebär det två busstransporter varje dag till och från flyget, ibland (om det är långt att gå) också bussresor till och från konsertlokalerna, många tider att passa och en ständig anpassning till kollektivet. Därför hördes idag en bräkning när vi gick mot bussarna på Madrids flygplats, fårskocken rörde sig igen. En träblåsare stod för de mycket realistiska bräkningen, helt utan instrument!

Vi har samma kärra hela tiden, en chartrad Boeing 737 som nog har åkt en och annan sväng genom åren. Jag undrar fortfarande vilka språk all skyltar ombord är på? Jag anar att man kan få böta en miljon rupier om man gör något galet, men förstår inte vad! Om någon vet mer som läser detta, hör gärna av er!

Det är dock väldigt trevligt ombord, personalen blir som vänner man möter varje morgon som frågar hur konserten gick och hur vi mår. Kapten tittar allt som oftast ut från cockpit och slänger några ord med oss i allmänhet med med Dudamel i synnerhet, de talar italienska/spanska med varandra och där ligger vi litet i lä. I kväll ska några av besättningen komma på konserten här i Madrid, trevligt! Under flygningen idag tog dock det hårda tempot ut sin rätt, det t.o.m. hördes hur gott många sov! Urban i Madrid

Jodå, det blev Tico Tico som ett extra extranummer. Publiken kände inga gränser i sitt jublande när trumpetare, trombonister och tubaister tog av sig fracken och dansande vände rygg mot publiken där var och en hade en bokstav på ryggen. Vilka bokstäver då? Jo det var U, S, G, A, O, V och T och ni som kan räkna ut den rätta ordningen får inte Nobelpriset nästa år heller! Alltså en feststämning utan dess like i Murcia!

Kvällen avslutades med att vår spanske turnéagent Enrique bjöd hela gänget på middag. Tapas, tonfisksallad, grillad kalv och flan, en slags brylépudding och färska jordgubbar. Mätt och belåten var det ju!

God natt från Murcia, Urban Ward

Inte bara musiker med på turnén

När detta skrivs är det bara ett par minuter kvar till konsertstart i Murcia. Vi har rest diagonalt tvärs över Spanien och hamnat i den del som de flesta svenskar först lärt känna via charterresor till solen. Vår stad ligger dock inte helt vid kusten, ett par mil är det nog, men solen lyser på oss idag igen, temperaturen är mycket behaglig en bit över tjugo grader, och vissa hann med ett dopp i hotellpoolen mellan ankomst och repetition. Dock inte undertecknad, när jag frågade sa personalen att den är stängd under vintern… Det grämer mig då jag för en gångs skull packat badbrallorna!

Inför kvällens konsert förbereds under stort hemlighetsmakeri ett extra extranummer som Gustavo Dudamel inte vet om ska spelas! Ni som läser det här före 22:00 ikväll är alltså invigda i en hemlighet, jag gissar att det rör sig om Tico Tico, men vet inte helt säkert. Överraskningen lär bli total då orkestern startar utan dirigent, det ska bli oerhört spännande att se hans reaktion. Med ett litet förbehåll om det sker, det beror på publikens ihärdighet i applåderandet. Hittills har det dock inte varit brist på sådana i slutet av konserterna, tvärtom! Jag lovar att berätta mer i natt!

Med oss på turnén har vi fyra ledamöter från vår styrelse, här i samspråk med Helena Wessman, från vänster till höger ser vi Anders Nilsson, Jan-Erik Wallin, Lars-Gerhard Westberg och Roland Andersson. Ett bättre sätt att komma långt in i verksamheten finns inte, man är i närheten av varandra större delen av dygnet och får en inblick i musikernas villkor och vedermödor som är svårt att tillskansa sig som vanlig publik. Men utbytet är ömsesidigt, vi är många som lär av våra politiker om hur deras värld ser ut. Alla som är med har breda erfarenheter från skilda delar av samhällslivet och bidrar med att vidga perspektiven för oss i orkestervärlden. Göteborgs Symfoniker har en tydlig ambition att vara en viktig och relevant del av samhället, inte bara en tjusig kulturinstitution och här är samspelet med politiken naturligtvis oerhört viktigt. Så ni är mycket välkomna bästa styrelseledamöter!

Urban Ward 30 mars

Men inte för Göteborgs Symfoniker eller Gustavo Dudamel! Kvällens konsert hade knappast något strejk- eller maskningsaktigt över sig, det spelades snarare som om det gällde livet! Vi befinner oss mitt i turnerandet, konsert nummer tre av fem på den iberiska halvön har just avslutats i Oviedo, huvudstad i Asturien. En något hostigare och otåligare publik än vid förra konserten tyckte jag mig notera. Dudamels heliga sekunder efter att sista tonen klingat ut skapar ju en magisk samhörighet i hela salen när de får verka ut, men ikväll bröts de av snabba bravorop. Men det vore kanske väl förnumstigt att tycka illa vara när responsen är så omedelbar och positiv! Magi uppstod i alla fall mitt i Haydn, i den andra satsen låter vår dirigent nästan helt och hållet bli att dirigera långa partier, orkestern styr i stort sig själv med en intensiv lyssning som känns långt bak i salen. Musikanteri på högsta nivå där örat styr i stället för ögat. Det finns ju en rad exempel på blinda musiker men inte så många döva… 

Associationen går naturligtvis snabbt till Beethoven som ju trots sin tilltagande dövhet kunde komponera, men det gjorde han ju ensam och med ett väl tränat inre öra som kunde omsätta tankarna i noter, tack för det Ludwig! En annan tonsättare har vi faktiskt med oss på turnén, på bilden ses Thomas Hulenvik, göteborgstonsättare med många intressanta verk på sin lista. Han jobbar också som podietekniker hos Göteborgs Symfoniker och ikväll fick podieteknikerna tillsammans med musiker jobba litet mer än vanligt på grund av strejken. I vanliga fall finns lokal personal på plats som är behjälpliga med lossning och lastning, så icke i kväll. Men när detta skrivs är instrumenten redan på väg till Murcia i sydväst där nästa konsert spelas. Mer om det i morgon, god natt från Urban Ward!